När staten efter fyrtiotvå år betalar två miljoner kronor till Thomas Allgén och Teet Härm kallar medierna det “miljonbelopp”. Men huvudfrågan är inte hur mycket de får. Huvudfrågan är vad staten tog ifrån dem.
42 år. 2 miljoner kronor. Är det statens pris för ett förstört liv?
När ett förstört liv blir en rubrik om pengar
När svenska medier rapporterade om regeringens beslut att bevilja Thomas Allgén och Teet Härm ersättning ex gratia återkom samma vinkel gång på gång:
“Läkarna får två miljoner var.”
Det är formellt korrekt. Men det är också en märklig inramning.
För vad betyder två miljoner kronor när staten, rättsordningen och den offentliga utpekandekulturen under mer än fyra decennier har varit med och förstört två människors yrkesliv, anseende, trygghet och framtid?
📌 Den verkliga frågan
Två miljoner kronor låter mycket i en rubrik. Utslaget över fyrtiotvå år motsvarar det ungefär 48 000 kronor per år – drygt 4 000 kronor per månad.
Det är den matematiska verkligheten bakom rubriken.
Men det verkliga problemet är ännu större: ett liv kan inte räknas om till ett månadsbelopp.
De friades – men kunde inte rentvå sig
Thomas Allgén och Teet Härm friades från mordanklagelserna i da Costa-fallet. Ändå skrev tingsrätten i domskälen att de hade gjort sig skyldiga till styckningen.
Eftersom domen var friande kunde de inte överklaga den skrivning som kom att förfölja dem under resten av livet.
Det är en rättslig moment 22-situation som borde få varje ansvarig politiker, domare och journalist att stanna upp.
📌 Rättssäkerhetsproblemet
Staten skapade en situation där två personer inte dömdes för brottet – men ändå offentligt bands till det genom domskäl som de inte kunde överklaga.
Ett liv går inte i repris
Pengar kan ersätta egendom.
Pengar kan ersätta vissa ekonomiska förluster.
Men pengar kan inte ersätta tid.
Ingen regering kan ge tillbaka fyrtiotvå år.
Ingen justitieminister kan återställa en förlorad läkarkarriär.
Ingen myndighet kan ge tillbaka de relationer, möjligheter, arbetsår och livsval som aldrig blev av.
Den som har förlorat fyrtiotvå år får inte fyrtiotvå nya år.
Det är därför frågan inte handlar om pengar. Den handlar om ansvar.
Staten missade chansen att visa vad rättvisa betyder
Här hade staten en unik möjlighet.
Regeringen var inte låst av en vanlig skadeståndstabell. Det handlade om ersättning ex gratia – en ersättning som staten kan besluta om när de vanliga rättsliga vägarna inte räcker till.
Här kunde regeringen ha visat att rättvisa inte bara är ett ord i högtidstal.
Här kunde staten ha sagt:
När rättsordningen förstör människors liv ska staten ta fullt ansvar.
I stället landade beslutet på två miljoner kronor vardera.
📌 Missad möjlighet
Regeringen hade kunnat redovisa en seriös beräkningsgrund: förlorad läkarinkomst, förlorad pension, förlorad karriär, ideell skada, social isolering och fyrtiotvå års offentlig stigmatisering.
Om någon sådan beräkning har gjorts bör regeringen redovisa den.
Om ingen sådan beräkning har gjorts är det i sig anmärkningsvärt.
📌 Klicka på bilden för att öppna den i full storlek.
📌 Fyra frågor regeringen fortfarande inte har besvarat
Hur har ersättningsbeloppet beräknats?
Har förlorad yrkesinkomst vägts in?
Har förlorade pensionsrätter vägts in?
Vilka reformer ska förhindra nästa da Costa-fall?
Detta handlar inte bara om da Costa-fallet
Da Costa-fallet står inte ensamt.
Sverige har tidigare skakats av bl.a Kevinfallet och Quickskandalen. Även där tog det åratal innan rättssystemets brister blev omöjliga att bortförklara.
Varje gång ställs samma fråga:
Hur kunde detta hända?
Men den viktigare frågan är:
Vad har staten egentligen lärt sig?
SHGR har i tidigare granskning pekat på en utveckling där trovärdighet i vissa måltyper riskerar att ersätta bevisning. I artikeln “Trovärdighet istället för bevis – en rättssäkerhetskris i Sverige” beskrivs hur bevisvärderingen i sexualbrottsmål under lång tid blivit en central rättssäkerhetsfråga.
📌 Den röda tråden
Da Costa, Kevin, Quick och dagens debatt om sexualbrottsmål visar samma grundproblem: när staten väl har bestämt sig för en berättelse blir vägen till omprövning ofta orimligt lång.
När rättssäkerhetsrörelser avfärdas
Under lång tid har organisationer och nätverk som Mannaminne, NKMR och andra rättssäkerhetsrörelser försökt lyfta frågor om falska anklagelser, bristande bevisning, resning och möjligheten att få felaktiga avgöranden omprövade.
De blir ofta avfärdade.
Ibland som obekväma.
Ibland som störande.
Ibland som människor som “inte kan acceptera en dom”.
Men efter da Costa-fallet måste frågan ställas på nytt:
Hur många år ska en människa behöva kämpa innan staten ens överväger att den kan ha haft fel?
📌 Fråga till regeringen
Om staten nu erkänner att två människor drabbats orimligt hårt av rättsordningen, vilka konkreta reformer föreslår regeringen för att förhindra nästa rättsskandal?
Medierna borde ha ställt hårdare frågor
Det är inte fel att rapportera att läkarna får två miljoner kronor var.
Men det är otillräckligt.
Medierna borde ha frågat:
Hur har regeringen räknat fram beloppet?
Har förlorad arbetsinkomst vägts in?
Har förlorad pension vägts in?
Har förlorad legitimation och yrkeskarriär vägts in?
Har social isolering och psykiskt lidande över fyrtiotvå år vägts in?
Varför blev beloppet lägre än det som begärdes?
Varför presenteras detta som “miljonbelopp” i stället för som ett sent och begränsat erkännande?
📌 Huvudpoängen
Två miljoner är inte huvudnyheten. Huvudnyheten är att det tog fyrtiotvå år.
Rättvisa kräver mer än beklaganden
Justitieminister Gunnar Strömmer har på regeringens vägnar beklagat vad de båda männen fått gå igenom.
Ett beklagande är bättre än tystnad.
Men rättvisa kräver mer än beklaganden.
Rättvisa kräver att staten granskar hur detta kunde ske.
Rättvisa kräver att staten redovisar hur ersättningen beräknats.
Rättvisa kräver att staten tar rättssäkerhetsrörelsernas varningar på allvar.
Rättvisa kräver att felaktiga domar och felaktiga utpekanden inte behandlas som historiska olyckor, utan som systemproblem.
📌 SHGR:s slutsats
Två miljoner kronor är inte huvudnyheten.
Huvudnyheten är att det tog fyrtiotvå år innan staten erkände att något allvarligt hade gått fel.
Huvudnyheten är att två människor aldrig kommer att få tillbaka den tid som gått förlorad.
Huvudnyheten är att regeringen fortfarande inte har förklarat hur man värderar ett förstört liv.
Slutsats: staten betalade två miljoner – efter att ha tagit fyrtiotvå livsår !!
Det är därför SHGR menar att rubrikerna om “miljonbelopp” missar det väsentliga.
Thomas Allgén och Teet Härm fick inte ett liv tillbaka.
