Felaktigt dömda upplever dubbla straff genom förakt från allmänheten och Kriminalvårdens erkännandetvång
För en person som anser sig vara oskyldigt dömd i ett sexualbrottsmål kan situationen närmast beskrivas som ett dubbelt straff. Dels lever man med den redan svåra stämpeln från allmänheten, där förakt och bespottning riktas mot alla dömda sexualbrottslingar, oavsett om man hävdar sin oskuld. Dels tvingas man hantera en kriminalvårdsapparat som, enligt flera vittnesmål, kräver erkännande och full skuldbeläggning för att få delta i behandlingsprogram eller beviljas permission. För många intagna blir detta en omöjlig ekvation – hur erkänner man ett brott man hävdar aldrig ägt rum?
Samtidigt framkommer i flera vittnesmål att Kriminalvården brister i sina utredningar och i sin individuella riskbedömning, vilket får negativa följder åt båda hållen. Personer som hävdar att de är felaktigt dömda får ogrundade hinder för permission, medan individer med hög återfallsrisk ibland släpps utan tillräcklig uppföljning. De intagna menar att det saknas konsekventa rutiner och att många beslut känns slumpmässiga snarare än baserade på fakta.
Ytterligare en dimension framträder i vittnesmål om våld och självmordsförsök inne på olika anstalter. En intagen berättar hur han såg blod rinna över golvet efter en dramatisk händelse. Trots att sådana situationer lätt skapar trauma – inte minst för en människa som senare ska återgå till samhället – erbjuds i praktiken ingen krishantering eller samtalsterapi. Detta förstärker känslan av uppgivenhet och motverkar Kriminalvårdens ålagda uppdrag att rehabilitera de dömda.
SÄKERHETSHÖJNINGEN I PANIK EFTER 2004: taggtråd “icke godkänd ens i krig”
En rad åtgärder för att förhindra rymningar och öka säkerheten inom Kriminalvården infördes särskilt efter 2004, då Lars Nyhlén var generaldirektör. Bland annat utrustades flera anstalter med rakbladvass taggtråd, ofta kallad “razor wire” eller “concertina wire”, som kan ge upphov till extremt djupa och svårbehandlade sår. Kritiker hävdar att denna sorts taggtråd inte vore godkänd ens i krigföring, just på grund av hur allvarliga och potentiellt livshotande skador den kan orsaka.
Det aktualiserar även frågan om vad som händer om någon intagen – felaktigt dömd eller inte – upplever panik eller ett akut hot och i ren desperation försöker rymma. I praktiken kan detta sluta i ett blodbad om personen fastnar i den farliga taggtråden. Skadorna kan i värsta fall vara livshotande, och då det enligt svensk lag inte är brottsligt att rymma från fängelse uppstår en paradox:
“Vem tar ansvaret om en person som kanske är helt oskyldig blir allvarligt skadad eller till och med mister livet i taggtråden? Samtidigt hävdar staten att rymning i sig inte är ett brott,” säger en källa med insyn i Kriminalvårdens arbete.
Säkerhetssystem av detta slag är egentligen avsedda för mycket farliga personer, men används idag brett på godtyckliga grunder, vilket väcker nya etiska och rättssäkerhetsmässiga frågor.
Kriminalvårdens “erkännandetvång” och bristande tillsyn
SKOGOME/SALBERGA. Under de senaste åren har en rad intagna i svenska fängelser trätt fram med vittnesmål som belyser allvarliga missförhållanden. Särskilt anstalten Skogome – Sveriges största anstalt för personer dömda för sexualbrott – pekas ut för en praxis där intagna upplever att de tvingas erkänna brott som de hävdar att de inte begått, enbart för att kvalificera sig för permission eller frigivningsprocess. Samtidigt finns exempel på personer med dokumenterat hög återfallsrisk som ändå släppts fria, vilket kastar ljus på Kriminalvårdens inkonsekventa riskbedömningar.
– Vi har att göra med ett moment 22. Om jag erkänner något jag inte gjort, ljuger jag för att komma ut. Men nekar jag, så fastnar jag här, säger en av de intagna.
“Förakt och fördomar från allmänheten – och sedan Kriminalvårdens tvivel”
Just för dem som anser sig vara felaktigt dömda innebär situationen ofta en dubbel börda. De möter både samhällets generella avsky mot sexualbrott och Kriminalvårdens misstänkliggörande när de inte “tar ansvar” för sitt påstådda brott.
– Det är synnerligen sällsynt att en person som säger att inget brott begåtts skulle “återfalla” i exakt samma icke-existerande brott. Ändå behandlas vi som särskilt farliga eftersom vi inte erkänner, säger en annan intagen.
Historiska incidenter och personalbrister
Kritiken mot Skogome är inte ny. Redan på 1990-talet uppmärksammades problem med personalens lämplighet och de intagnas otrygghet. I en omtalad händelse sägs en anställd ha ertappats i en sexakt med en Hells Angels-medlem, vilket ytterligare underminerade förtroendet för anstaltspersonalens professionalism.
Efter flera uppmärksammade rymningar 1994–1995 skärpte Kriminalvården säkerheten, vilket i och för sig ledde till färre rymningar men också strängare villkor för alla intagna. Säkerhetshöjningen 2004 – med bland annat den rakbladvassa “concertina wire” – har kritiserats för att stå i skarp kontrast till den officiella hållningen att svensk kriminalvård ska vara human.
Lucia-besök och självmordsförsök – när mediebilden skaver
En händelse som enligt många källor illustrerar hur mediefokus ibland snedvrids, inträffade 2009 på Skogome. Medan vissa medier ställde sig kritiska till att ett Luciatåg tilläts besöka anstalten – “skandal” enligt rubrikerna – skedde samtidigt ett allvarligt självmordsförsök som fick mycket lite uppmärksamhet.
– Alla visste att det var en anställd som ringt media om luciatåget. Samtidigt hamnade självmordsförsöket i skymundan, säger en tidigare intagen.
Enligt vittnesmålen förvärras det psykiska måendet av att sådana dramatiska eller traumatiska händelser sällan leder till att någon form av samtalsstöd erbjuds. Istället lämnas de intagna att hantera chocken på egen hand.
JO:s kalla hand mot sexualbrottsdömda
En annan anmärkningsvärd kritik riktas mot Justitieombudsmannen (JO), som enligt flera intagna avslår klagomål från sexualbrottsdömda inom bara ett par dagar.
– Det är en sak att jag är dömd, men när ingen myndighet lyssnar, tappar jag hoppet om någon rättvisa. Och vi behöver ju faktiskt hjälp om vi ska kunna återanpassas, säger en person på Salberga.
Kritiker menar att JO borde utreda och granska fler klagomål för att stärka rättssäkerheten, särskilt då sexualbrottsdömda ofta är en av de mest utsatta grupperna i fängelsehierarkin. I praktiken upplever många istället att stämpeln “sexualbrottsling” medför att deras anmälningar inte tas på allvar, vilket ytterligare försvagar deras förtroende för systemet.
Godtyckliga beslut, inkonsekvent säkerhet och psykisk ohälsa
Flera intagna beskriver hur regler och säkerhetsbedömningar ändras från en dag till en annan utan tydliga motiv. Ett återkommande exempel handlar om CD-skivor, som tidvis ansetts vara helt ofarliga för att plötsligt förbjudas med hänvisning till säkerhet.
– När besluten känns helt slumpartade uppstår frustration och en känsla av maktlöshet. Det förstärker redan existerande psykisk ohälsa, säger en före detta intagen.
När resurser till samtalsterapi eller krishantering dessutom är mycket begränsade, riskerar den psykiska ohälsan att eskalera ytterligare. Trenden bekräftas i Kriminalvårdens egna siffror över självmordsförsök, som stigit från i snitt 40–70 fall årligen på 1990-talet till cirka 240 rapporterade fall under 2022. Flera bedömare menar att mörkertalet är stort, då alla händelser inte dokumenteras.
Läs mer om de stigande självmordstalen och hur överbeläggning påverkar de intagnas psykiska hälsa i vår tidigare rapportering:
Felaktiga domar mot unga män – Tiktok exploderar
Lobbyism för privata fängelser och risk för korruption
Som om inte detta vore nog växer en smygande lobbyism för privata fängelser i Sverige, enligt Samhällsgranskarna. Med anstalterna allt oftare fullbelagda – i dag finns ungefär 5 000–5 500 intagna, att jämföra med 4 000–4 500 på 90-talet – ser riskkapitalister en möjlighet till stora ekonomiska intressen. Erfarenheter från länder som USA visar dock att privata anstalter ofta innebär sämre insyn och en risk att ekonomiska drivkrafter går före rehabilitering.
– I värsta fall kan korrupta domare gynna vänners “fängelsebolag” genom att oftare döma till långa straff. Det är en mörk framtidsvision, men tyvärr inte helt osannolik, säger en tidigare anställd inom kriminalvården som vill vara anonym.
Utsikter till förändring och fortsatt granskning
Kriminalvårdens huvuduppdrag är att balansera samhällets säkerhet med en meningsfull rehabilitering som förbereder intagna för ett liv i frihet utan återfall i brott. Men vittnesmålen om erkännandetvång, nekade klagomål, brist på psykiskt stöd, och extremt vass “razor wire” visar på ett system i behov av översyn. Situationen är särskilt svår för dem som hävdar oskuld: att bära samhällets förakt och anstaltsmiljöns tvivel i kombination riskerar att förlama möjligheterna till ett normalt liv efter straffet.
Samhällsgranskarna fortsätter därför att bevaka utvecklingen på Skogome, Salberga och andra anstalter, med fokus på hur Kriminalvården, JO och övriga rättsinstanser hanterar kritiken. För att undvika att den psykiska ohälsan stiger ännu mer och att felaktigt dömda får betala ett orimligt högt pris, krävs enligt många bedömare tydligare regler, bättre tillsyn och mer professionellt stöd inne på anstalterna.
Slutligen står det klart att frågan om rättssäkerhet, transparens och mänsklig värdighet i svensk kriminalvård är mer brännande än på länge. Kriminalvårdens mandat att upprätthålla ordning måste balanseras mot behovet av ett förtroendeskapande system, som faktiskt ger intagna – felaktigt dömda eller inte – en reell chans att återvända till samhället som fungerande individer. Annars riskerar både samhället och de intagna att förlora i ett klimat där taggtråden blivit så vass att en desperat flykt kan sluta i blodbad, trots att lagen säger att rymning inte är ett brott i sig. Kontrasten kan knappast bli större.
Fakta: Kriminalvården och utvecklingen av rymningar, självmordsförsök samt JO-anmälningar (1990–2025)
Under 1990-talet rapporterades i genomsnitt 60–70 rymningar per år i svenska fängelser. Siffran minskade något efter flera uppmärksammade rymningar 1994–1995, när Kriminalvården skärpte säkerheten. Under 2000-talet fortsatte rymningarna att sjunka, och mot decennieslutet låg siffran på omkring 30–40 rymningar per år. Under 2010-talet sjönk siffrorna ytterligare till under 20 rapporterade rymningar årligen i snitt, och i dag är den nere i 10–15 fall per år eller ännu lägre, en följd av bland annat striktare rutiner och bättre bevakning.
När det gäller självmordsförsök syntes en ökning under samma period. På 1990-talet räknade man med runt 40–70 rapporterade fall årligen, även om mörkertalet då tros ha varit stort. Under början av 2000-talet steg siffran till cirka 80–120 rapporterade försök per år, för att i slutet av decenniet nå över 150 årliga fall. En viktig orsak till ökningen var att fler incidenter dokumenterades i takt med förändrade rutiner. Under 2010–2015 låg antalet rapporterade självmordsförsök kring 150–180 per år, och efter 2016 har siffran ökat ytterligare: över 200 fall per år har noterats, med omkring 240 anmälda incidenter 2022. Uppgifterna måste dock tolkas med försiktighet eftersom ökad rapporteringsbenägenhet och förändrade rutiner påverkar statistiken. Mörkertalet bedöms fortfarande vara stort.
Även “lyckade” självmord redovisas oregelbundet, men uppskattningsvis anmäldes 10–15 fall årligen under 1990-talet, vilket officiellt sjönk till under 10 fall per år under 2000-talets första decennium. Siffran förblev låg även under 2010–2015, då Kriminalvården rapporterade ungefär 5–10 fall per år. Därefter varierar siffrorna mellan omkring 5 och 12 per år, men mycket beror på hur händelser klassificeras och rapporteras.
JO-anmälningar riktade mot Kriminalvården är svårare att sammanställa kontinuerligt, då officiella årsrapporter inte alltid redovisar detaljerade siffror bakåt i tiden. Under slutet av 1990-talet uppskattas det ha legat på “några hundra anmälningar per år” medan 2000-talets första decennium såg en ökning till runt 400–500 anmälningar årligen. Under 2010–2015 växte siffran ytterligare och vissa källor talar om 600–700 anmälningar per år, medan de senaste åren närmar sig eller överstiger 800 anmälningar per år. Anmälningar från sexualbrottsdömda verkar ha ökat i andel, men få leder till att JO öppnar en sakprövning. Enligt officiella uppgifter ger endast omkring 5–8 procent av alla anmälningar mot Kriminalvården en formell kritik eller fällande beslut från JO, vilket innebär att majoriteten av klagomålen avfärdas eller inte bedöms vara tillräckligt allvarliga.
Dessa siffror visar en tydlig utveckling över tid:
- Rymningarna har minskat kraftigt i takt med skärpta säkerhetsåtgärder.
- Självmordsförsöken har ökat i den rapporterade statistiken, bland annat på grund av bättre dokumentation men också ett hårdare klimat och fler intagna.
- JO-anmälningarna mot Kriminalvården tycks ha ökat kontinuerligt, men mycket få resulterar i fällande beslut eller allvarlig kritik mot myndigheten.
Samtliga siffror bör läsas med insikten att rapporteringsrutiner, definitioner av vad som räknas som rymning eller självmordsförsök, samt myndigheternas interna klassificeringar, har varierat över tid. Trots detta speglar de en övergripande trend: färre rymningar, fler redovisade självmordsförsök och växande ifrågasättande av hur Kriminalvårdens beslut överklagas och granskas.
